Assia Djebar - mantalsskriven i språket

Paris SvD

Assia Djebar romandebuterade som 21-åring 1957, mitt under Algeriets befrielsekrig. På franska, kolonisatörernas språk. Hon är rikligt översatt till engelska och tyska – ja även till danska, men märkligt nog inte alls till svenska. 1996 fick hon det prestigeladdade internationella Neustadtpriset för sitt författarskap (en jury med tio författare från hela världen utser vartannat år en pristagare) och hon är en av de personer som absolut inte kan kringgås om man vill begripa sig på den moderna nordafrikanska kulturen.

Assia Djebar är ett eftertraktat intervjuobjekt, man ber henne ofta om dagsaktuella kommentarer till inbördeskriget i Algeriet. Men hon är avvisande, tackar alltid nej till TV, för hon vägrar ställa upp i ett förutsägbart mediespel där hon ska föreställa den militanta algeriska kvinnan som gråter över sina lidande medsystrar och bröder. Hon saknar på djupet de nära vänner som mördats sedan 1993 och hon berörs fysiskt illa när hon hör rapporter om nya massakrer på vanliga bybor, men ilskan och sorgen blir snarare något hon integrerar som en motor i sitt författande. Man måste berätta vem de enskilda var och vad de stod för, så att det inte går förlorat. Prosastyckena i ”Le blanc de l’Algérie” från 1996 skrev hon i ett akut tillstånd närmast för att besvärja saknaden efter tre författarvänner som avrättats av islamisterna.

Assia Djebar tycker också det är väsentligt att formulera den heroism som består i att kvinnor och män faktiskt fortsätter med vardagens sysslor mitt i all rädsla och allt våld. Det gör hon i novellsamlingen ”Oran, langue morte” från 1997, som ger en stark fysisk påtaglighet åt dagens massakrer i Algeriet.

- Jag är inte vad man kallar en engagerad författare. Men hur ska man kunna stå utanför när våldet förändrar ens land? När jag möter personer som har råkat ut för ett attentat så känner jag ett behov av att berätta om det. Inte därför att jag söker spektakulära händelser och sensationer. Men man kommer till en punkt där sättet folk berättar på om sina upplevelser blir viktigare än det de varit utsatta för. Och detta är den stora skillnaden gentemot de journalistiska rapporterna. Jag möter till exempel en kvinna som berättar om ett attentat nästan oberört, som om det inte hade hänt på riktigt. Hon försöker inte framställa sig själv som hjälte eller offer och hon fortsätter vardagen, för hon tycker man måste ju ändå göra det ena och det andra. Bakom henne finns massor av kvinnor som gör likadant, och där upptäcker jag att de har ett mod som de inte ens själva är medvetna om. Detta vill jag återge för att också återupprätta deras värdighet.

Assia Djebar säger lite urskuldande att hon ofta råkar ut för människor som anförtror sig till henne. Det kan vara vid besök i Algeriet, i Paris eller på resor i Tyskland och USA. Hennes litteratur utgår alltid från dessa berättelser om riktiga, vanliga människor, som hon sätter in i vidare kulturella och sociala sammanhang. Assia Djebar är för närvarande bosatt i Louisiana/USA där hon undervisar på universitet i fransk kultur, och hon har en lägenhet i Paris, men hon lever inte i ”exil” i bemärkelsen att hon skulle vara på flykt från Algeriet. Hennes diktning får ju sin näring därifrån. Från 1980, då hon senaste gången flyttade, och fram till 1992 besökte hon Algeriet nästan varje månad. Sedan dess har det dock blivit färre resor:

- Jag var i Algeriet för två år sedan, när min pappa dog, och jag återvänder gärna dit, även om det är riskabelt, om detta behövs för att föra mig närmare källan till mitt författande. Det är det enda som är viktigt för mig, säger Assia Djebar.

Hennes romaner är fulla av fascinerande kvinnoporträtt, både från kolonialtiden och från Algeriet efter självständigheten. En av Assia Djebars klassiker är ”Femmes d’Alger dans leur appartement”, en novellsamling från 1980. På 70-talet gjorde hon också två filmer om algeriska kvinnor. Väldigt ofta handlar det om den arabiska kvinnans möjlighet att ta steget ut i en social och privat frigjordhet men vilka osynliga gränser hon stöter på i språket och traditionen. Assia Djebar nämner en paradox för mig: det självständiga Algeriet har givit kvinnor större möjligheter till utbildning och arbete – men å andra sidan innebär den tilltagande arabiseringen av samhället att kvinnorna de facto blir mer inlåsta i en sluten, traditionell värld. På arabiska blandar sig inte män och kvinnor kollegialt och vänskapligt på samma sätt som de kan göra på franska.

Under de senaste årens blodiga konflikter har man sett många pressbilder på förtvivlade algeriska kvinnor. Vi tittar gemensamt på ett foto som blev ett slags ”Årets bild” 1997 där en algerisk kvinna vid en massaker i september miste åtta barn. Bilden av hennes smärta gick runt i världspressen, bland annat som omslag på TIME i USA, och den liknades vid en Pietà, där kvinnan fick ge uttryck för alla mödrars lidande. Assia Djebar påminner om foton hon tidigare sett från befrielsekriget. Den algeriska kvinnan har alltid exploaterats i bild, vacker, lidande och defensiv. Men för Assia Djebar räcker det inte:

- Det är väl OK att en algerisk fotograf har gjort sitt jobb och säljer bilden runtom i världen. Men det är också hans och bildbyråernas moraliska skyldighet att efteråt uppsöka kvinnan och dela intäkterna med henne. Hon behöver kanske hjälp att få tak över huvudet efter massakern. Men vem bryr sig om henne? Inte makthavarna, inte de som förmedlar bilden. Hennes smärta och lidande är spektakulärt, men låt oss intressera oss för hennes öde, hur hon faktiskt lever vidare sedan!

Detta är precis vad Assia Djebar gör i sina böcker, går in i de enskilda ödena och vidgar sedan perspektiven. Hon har en teknik, som hon ursprungligen etablerade med utgångspunkt från sig själv. Det kom sig av att hon behövde utforska sitt eget litterära språk. Franskan hade hon fått som skolelev i det franska Algeriet och hon hade inlett en akademisk karriär som historiker på franska. När hon romandebuterade var franskan det naturliga språket för att alls bli publicerad. Men 1980 kom hon på att hon aldrig sagt ”je t’aime” på franska och detta väckte frågor om vilka barriärer hon bar inombords mellan den arabiska verklighet hon skildrade och det språk hon fomulerade den på:

- Då påbörjade jag ett långvarigt och omfattande arbete som tog upp frågor om identitet, språk, Algeriets historia och min egen barndom. Det var mycket forskning i arkiv och på bibliotek. Men jag kände också att mina egna barndomsminnen inte bara var något som angick mig själv. Det handlade nu om att bidra till det kollektiva minnet, vilket är viktigt i ett land som hela tiden genomgår stora förändringar.

Resultatet blev romansviten ”L’Amour, la fantasia”, ”Ombre sultane” och ”Vaste est la prison”. Där förtydligade Assia Djebar hur historiens konflikter och maktkamper tränger sig in i nuet genom språken. Därmed fick hon själv en klarare relation till franskan:

- Först med detta arbete kände jag att jag blev mig själv i franskan. När jag insåg att jag kunde skriva på franska med mitt eget språks kollektiva minne klingande i öronen,då visste jag att franskan tillhörde mig, förklarar Assia Djebar.

Detta tema kommer igen i den senaste romanen, ”Les nuits de Strasbourg” (Actes Sud, 1997). Den kretsar kring två i grunden ”omöjliga” par: en algeriska med en fransman, och en algerisk judinna med en tysk. Assia Djebar diktade fram deras historia, helt enkelt bara för att se vad som händer.

- Jag känner en algerier som satt tio år i franskt fängelse. Han sade att han aldrig skulle kunna ha ett förhållande med en fransyska, för då skulle språket aktualisera alla minnen från fängelset inom honom. Här ville jag gå ett steg längre och föreställa mig att en algeriska älskar med en fransman som hade kunnat delta i Algerietkriget (även om just han inte gjorde det), och se vad som händer.

- Jag menar att varje språk förmedlar ett underliggande minne ur det förflutna, både nationella konflikter och tidigare generationers oläkta sår. I ”Les nuits de Strasbourg” ville jag genom de här paren undersöka vad som händer när språk med motsatt historia möts. Hur blir man förälskad i någon när språket egentligen inte är en brygga i samspelet?

Man kan också fråga sig på vilket språk algeriska män och kvinnor en dag ska kunna mötas i framtiden. Vilka dialekter och tonfall kommer att konfronteras därför att de bär med sig ekon av olika läger i dagens konflikt? Jag tänker inte på att fråga Assia Djebar om exakt detta, men hon har ändå formulerat något som kunde vara ett svar:

- Språket bevarar, på ett slags utompersonligt sätt, blodet som har utgjutits i massakrer och konflikter. Det innebär att man faktiskt långt senare, utan att riktigt veta om det, kan skriva och skapa mitt i detta öppna sår.

Publicerad SvD januari 1998