Utställning om Roland Barthes - Centre Pompidou i Paris
Under hela vintern har gathörnor i Paris prytts av stora affischer med ett fotoporträtt på Roland Barthes. De annonserar en utställning på Centre Pompidou om Barthes liv och verk. Att på detta sätt exponera, nästan idolisera en bortgången litteraturkritiker och kulturanalytiker torde vara något unikt, som bara kan ske i Frankrike. Roland Barthes själv skulle säkert ha varit road av att ironiskt tolka meningarna i dessa stillsamt anslående affischer på en intellektuell, utplacerade mitt i storstadens myllrande teckenvärld. Det som ger Roland Barthes en särställning i franskt intellektuellt liv, och det som gör att han denna vinter varit föremål för en omfattande utställning, är just att han avläste inte bara litteratur och konst utan hela världen som en text. Barthes gick in i fransmännens hjärtan, därför att han läste den franska vardagens händelser, möten och företeelser som vore de en roman. Han såg den egna tillvaron och samhället i stort som en fiktion, med en mängd tolkningsmöjligheter och betydelseskikt. Roland Barthes upprättade på så sätt länkar mellan litteratur och samhälle, litteratur och historia, litteratur och sociologi. I albumet ”Roland Barthes R/B”, utgivet i samband med Centre Pompidous utställning, skriver förläggaren Francois Wahl om vännen och medarbetaren Barthes: ”Han tillhörde inte dem som isoleras av kultur; inget var mer naturligt för honom [än kultur], för i hans ögon fanns det ingenting som den inte borde utforska. Och han hade förmågan att formulera den på det språk den andre uppfattade.”
Det är ett ovanligt tilltag, även för det tvärdisciplinära kulturcentret Pompidou, att skapa en utställning om en kritiker, om en individ som läser, tänker och skriver. Roland Barthes levde 1915-1980, var en av förgrundsgestalterna bland de litteraturteoretiker på 1960-talet som lånade metoder från lingvistiken för att se texter som del av större litterära strukturer och teckensystem, där man på olika nivåer kunde frilägga och tolka en ”intertextualitet”, dvs språkliga resonanser och betydelser som gick bortom den enskilde författarens intentioner. På samma sätt granskade Barthes sin samtid genom att tolka och formulera vardagliga stereotyper och tecken i samhället. Hans lilla klassiker Mythologies (1957), som i fragment tolkar den franska samtiden sedd genom objekt som Citroen DS, reseguideboken Guide Bleu, striptease, eller tvättmedelsreklamer, ger med varm ironi en vass kritik av den småborgerliga diskurs som omedvetet uttrycks och förvaltas genom individernas livsmönster. Utställningen om Barthes inleds med en vandring genom hans moderna mytologivärld. Utifrån denna kan man gå ut i skilda fragment, eller teman, som skildrar hans intellektuella mångsidighet. Utställningen är sinnligt gjord. Man får ta del av Barthes konstnärliga referenser, inom bildkonst, film, foto och teater, samt naturligtvis litteratur med valda delar av hans bibliotek: favoriter som Balzac, Proust, Sade och Michelet. Barthes är också själv kroppsligen närvarande, dels i form av radio- och TV-intervjuer där man njuter av hans mjuka, behagliga röst, dels i handskrivna noter och utkast, som överallt presenteras i montrar. För Roland Barthes var text i första hand något sinnligt, något som bar fysiska spår av den som skrivit. För Barthes var texten en plats som inbjuder till ett möte, gärna med erotisk laddning. Han kunde tala om hur texten skulle ”ragga upp” en läsare, väcka behag och njutning. I ”Le plaisir du texte” (1973) skrev han: ”Texten ni skriver måste överbevisa mig om att den åtrår mig” och ”Den andres skrift attraherar mig, både som en förebild och som något jag saknar”.
Barthes lustfyllt fysiska förhållningssätt till litteratur, och till hela den faktiska verklighet han avläste som fiktion, gjorde att hans analyser fick en konkretion och en lättillgänglighet, som man ofta saknar i hans närmaste krets av intellektuella (Jacques Derrida, Julia Kristeva, i viss mån Claude Lévi-Strauss). Mötet med Barthes tankar underlättas också av att han inringade ett ämne i fragment, ungefär som musikaliska variationer på ett tema, vilket låg den pianospelande Barthes nära. Böcker som ”Kärlekens samtal” (på svenska 1983), där Barthes analyserar den älskandes diskurs, och ”Roland Barthes par Roland Barthes” (1975), där kritikern speglar sitt eget liv och arbete i korta stycken han kallar ”biografem”, har en anspråkslös öppenhet som inbjuder läsaren till dialog och egen eftertanke. Roland Barthes var rigorös och disciplinerad i sitt tankearbete men gentemot elever och läsare var han fullständigt ickeauktoritär. Det angenäma med Centre Pompidous utställning och nya bok om Roland Barthes är att den återupprättar dialogen och tydliggör Barthes originalitet bland viktiga moderna tänkare, utan att blåsa upp honom till något pompöst som han aldrig var.
Publicerad i SvD mars 2003