Romeo Castellucci - teaterinstallation kring bilden av Kristus väcker vrede, sorg och debatt i Frankrike
I Paris har den italienske scenkonstnären Romeo Castelluccis senaste verk, Om begreppet Guds sons ansikte, lett till våldsamma protester. Castellucci anklagas för blasfemi och kristianofobi eftersom han kombinerar mänsklig avföring med ett Kristusporträtt. Föreställningar har avbrutits och teaterbesökare attackerats med tårgas, ägg och olja. Detta har väckt en upprörd debatt, där den tunga kultureliten försvarar teaterns frihet och en domstol i Paris har fastslagit att föreställningen inte är hädisk.
Theresa Benér tog sig till Théâtre de la Ville i Paris, där hon och den övriga publiken filtrerades genom tre led av kravallpolis och kroppsvisiterades innan de fick ta plats i salongen.
Det första jag slås av i Romeo Castelluccis uppsättning är det enorma Kristusporträttet, som täcker fondväggen på scenen. Det är en förstoring av 1400-talsmålningen Världens frälsare, av Antonello da Messina. Jesus milda, inkännande blick möter varje åskådare.
Framför denna bild utspelas en lågmäld men envist nötande vardagstragedi. En son i yngre medelåldern tar hand om sin gamle far, som lider av inkontinens och diarré. I hyperrealistiska scener byter sonen blöjor, tvättar pappan, torkar upp bajs på möbler och golv – och just när allt är rent får han börja om igen. Flera gånger. Handlingarna är uttryck för en oändlig, tålmodig kärlek, och han försöker lugna sin gråtande pappa. Men till sist brister något, och de möts i en oändlig sorg över en ordning som bara flyter iväg.
Sonen går bort och trycker sig med utsträckta armar mot Kristusporträttet – som i ett sökande efter Guds hjälp och tröst. Då vidtar en mycket stark, expressionistisk scen, där även porträttet täcks av flytande diarré, fläks sönder, och scenen töms under en dånande ljudinstallation, som utmynnar i texten: ”Du är inte min herde”.
Det är en oerhört omskakande scen, därför att den skildrar människans känsla av att vara totalt övergiven inför lidandet och dödens fysiska realiteter. Ödeläggelsen av Jesusporträttet krossar allt hopp om nåd. Och det är naturligtvis då som jag också är orolig att det ska utbryta protester i salongen – men just vid mitt besök sitter publiken knäpptyst koncentrerad. Jag får reda på efteråt att polisen den kvällen har avvisat sju personer som ville ta sig in med knivar och en tårgasbomb.
Romeo Castelluccis scenkonst ställer frågor om Guds närvaro, om skönhetens och andlighetens kraft, i de stunder där människan konfronterar sin egen dödlighet, eller världens våld och ondska. Konsten måste ta upp vår relation till det metafysiska, säger han, eftersom religionen inte längre har en central roll i det sekulariserade moderna samhället. I detta verk, som ju har den omständliga titeln Om begreppet Guds sons ansikte, undersöker Castellucci bilden av Jesus. Han menar att den heliga kraften ligger bortom, att man måste våga gå rakt in i bilden, för att själv bli ett med Kristus och Gud.
De som nu varje kväll demonstrerar i Paris mot Castelluccis teateruppsättning kommer från fundamentalistiska katolska rörelser, som är trötta på det de kallar ”kristianofobin”. De betraktar Castelluccis verk som en hädisk provokation och hävdar att ingen teater skulle våga göra något liknande med ett Muhammedporträtt. Den franska kultureliten och tusentals åskådare har undertecknat en stödappell för Castellucci och yttrandefriheten. Företrädare för den officiella katolska kyrkan tar avstånd från de våldsamma gatuprotesterna, men betonar samtidigt hur allvarligt stötande det är för stora grupper människor med angrepp på Kristusbilder. Bilden av Guds son är inte ett begrepp, säger de, det är en bror, en livslång kärlek. Och de menar att kyrkan måste återta initiativet i andliga frågor, föra dialog, våga uttrycka tvivel, så att religionen på nytt kan bli en levande kraft i det moderna samhället.
Romeo Castellucci själv har förstås velat väcka debatt och tankar med sitt verk. Men om de våldsamma demonstranterna säger han bara: Förlåt dem, för de vet inte vad de gör.
Romeo Castelluccis uppsättning har varit inbjuden av Paris höstfestival. I december presenterar Höstfestivalen ett gästspel av den spansk-argentinske regissören Rodrigo García, kallat Gòlgota picnic. Demonstranterna har redan lovat att komma igen då.
Publicerat i Sveriges Radio P1, OBS, 10/11 2011