Pascal Quignards romansvit Dernier Royaume - ett språkligt och kulturhistoriskt universum

När den franska Goncourtakademien i höstas tilldelade Pascal Quignard det mest prestigefyllda franska litteraturpriset, möttes detta av blandade reaktioner. Somliga ställde sig oförstående till att den prisbelönta boken, ”Les Ombres errantes” (De irrande skuggorna), alls skulle kunna klassas som skönlitteratur. Bokhandlare förargade sig över att missa en normalt sett given försäljningsframgång (Goncourt-vinnarna brukar säljas i uppåt en halv miljon ex). För sant är det att Pascal Quignard inte skriver snabblästa presentböcker. Han använder skrivandet för att utforska de stora gåtorna om var vi kommer ifrån, hur vårt språk har uppstått, vad våra mänskliga civilisationer bottnar i. ”Les Ombres errantes” består av korta textfragment, som liknar utkast till poem, romaner, dagböcker eller lärda essäer. I Pascal Quignards originella retorik blandas etymologiska studier av grekiska och latin med tänkvärda episoder från romartiden, och minnen från hans eget liv speglas mot diktade fabler, som i sin tur bryts mot naturvetenskapliga observationer.

Projektet kan måhända förefalla motsägelsefullt för en diktare som alltid hävdat att han skriver för att tiga, för att nå fram till tystnaden. ”Böcker är tystnad i fast form”, skriver Quignard i ”Sur le jadis”. Han skildrar också sin längtan in i stillheten: ”Sången från snön som ger sig av, som upplöses inom sig själv – det är en konsert jag alltmer närmar mig. Jag går ut och lyssnar när vintern kommer.”

Tystnaden, rösten och språket är helt centrala teman i Quignards författarskap. Han lär i samband med målbrottet ha förlorat sin egen röst en tid. Detta personliga trauma återkommer bland annat i hans berättelser om barockmusikern Marin Marais i böckerna ”La leçon de musique” (1987) och succéromanen (den enda) ”Tous les matins du monde” (1991), som också blev en vacker film av Alain Corneau. Målbrottet, det ögonblick där pojkens röst lämnar moderns domän, sexualiseras, viriliseras och gör honom till man, är en av dessa brytpunkter, fyllda av sorg, som fascinerar Quignard. I franskan heter målbrottet ”la mue”, ett ord som också betecknar ormen som ömsar skinn. Man lämnar alltså rösten efter sig, likt död hud. Marin Marais, som sjöng i en gosskör, blev utkastad när hans röst bröt. Han lärde sig då att spela viola da gamba, det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten, för att bevara och utveckla en stämma som gått förlorad. Marais sökte upp musikern Sainte Colombe för att få vägledning i gambaspelandets konst. ”Tous les matins du monde” berättar om den konflikt som uppstår mellan de båda musikerna: Sainte Colombe, som lever tillbakadraget och spelar gudomliga improvisationer för att i musiken återförenas med sin döda hustru. Marais, som snart blir virtuos och anlitas av kungen att spela i Versailles, men som enligt mästaren Sainte Colombe inte är förmögen att frambringa sann musik utan bara gör ytliga nummer på beställning.

Denna konstnärliga konflikt kan givetvis överföras även på litteraturens värld. Quignard har alltid likt Sainte Colombe stått utanför den självbelåtna litterära ankdammen i Paris Saint Germain-des-Prés. Han är en särling. Förvisso höll han i flera år en redaktörspost på förlaget Gallimard men lämnade denna 1994 för att enbart ägna sig åt författande och läsning. Han kommenterar sitt avhopp från det anrika förlaget i ”Les Ombres errantes”, i ett stycke om skrivandets villkor: ”Man kan inte samtidigt vara fångvaktare och en man på rymmen.”

Parallellt med författandet har Pascal Quignard varit verksam som violinist och violoncellist i barockmusikensembler. Han har samarbetat med Jordi Savall och på 90-talet var han med om att grunda en årlig festival för barockopera i Versailles. Flera av hans böcker handlar om musik och musiker: ”Le salon du Wurtemberg” (1986), ”Carus” (1979) och fragmentsamlingen ”La haine de la musique” (1997), förutom de ovan nämnda. De nu aktuella volymerna i ”Dernier royaume” präglas av hans musikalitet. Quignard lägger i varje bok fram ett tema, ett ledmotiv, som han utvecklar och prövar i variationer och kontrapunkter. ”Les Ombres errantes”, som lånat sin titel från ett cembalostycke av François Couperin, kretsar främst kring språkets och skrivandets uppkomst. ”Sur le jadis” söker sig fram till bestämningar av tid och vad som ligger bortom våra tidsbegrepp eller före det förflutna. Han konstaterar att det förflutna är föränderligt, eftersom synen på historien modifieras av nya erfarenheter i nuet. Men det fordom gångna ligger bortom detta och ändras inte. Boken försöker närma sig detta oåtkomliga ”fordom”. ”Abîmes”, den minst pregnanta av dessa tre volymer, resonerar kring de skärvor av erfarenheter som historien dagligen förlorar ut i bottenlösa avgrunder: ”Musiken är en spegel för det förlorade. Språket är Förlorandet i full aktivitet. Extasen är den omedvetna upplevelsen av själva förlusten.” Quignard citerar tonsättaren och musikteoretikern Busoni, som har skrivit att den musikaliska uttolkaren måste söka återupprätta den inspiration som kompositören med nödvändighet har förlorat just i skrivögonblicket.

Pascal Quignard återkommer ofta till det som undflyr vårt språk, vårt skrivande, vår synliga kommunikation. I ”Les Ombres errantes” målar han bilden av en total, utopisk skrivakt: ”Att å ena sidan skriva med detta ord som ständigt finns på tungan och å andra sidan med hela det språk som ständigt flyr under fingrarna.” Trots att kanske hälften av det som skulle kunna skrivas går förlorat mellan tanke och pappersark, konstaterar Quignard att vår civilisation bygger på det skrivna, det dokumenterade, det synligt bekräftade. Hans strävan tycks vara att kila in sina texter som utfyllnad i dessa civilisationens luckor. För att återupprätta det som undflytt.

Men det kan också vara ren retorik, något som saknar hållfasthet. ”Man kan ingenting bygga ovanpå det jag skriver”, noterar han. ”Jag är ett eko som står framför spegeln”. Ändå söker sig Pascal Quignard envist till vår civilisations äldsta texter och den tidigaste retoriken för att utforska grunderna till den befintliga språkliga kultur varje nyfödd tar plats i och formas av. Quignard har som ingen annan i modern fransk litteratur upprättat en aktiv dialog med den grekiska och romerska antiken. I konstboken ”Le sexe et l’effroi” (1994) utreder han hur begreppen om kärlek, sexualitet och erotik modifierades när de överfördes från grekerna till romarnas imperium. Boken är fylld av illustrationer med utsökt reproducerade fresker, särskilt från Pompeji och Arkeologiska nationalmuseet i Neapel.

I ”Rhétorique spéculative” (1995) utgår han från retorikens uppkomst och diskuterar vikten av retorik vid sidan av filosofin som ett sätt att pröva verkligheten och dess möjligheter. Quignard framhåller där att retorn aldrig demonstrerar något, utan uppenbarar andra alternativ, pekar på öppna fönster. Det är tydligt att Pascal Quignard ser sig själv som en modern retor. I ”Rhétorique spéculative” gör han en lista på sina förebilder och nämner bland annat Virgilius, Tacitus, Caesar, Albucius, Montaigne, Saint-Simon, Chateaubriand och Bataille. Quignard redovisar öppet sina referenser och diktar ibland vidare på ”mästarnas” texter eller granskar dem utifrån nutida perspektiv. Han har en förmåga att närvarandegöra kulturhistorien, vilket ytterligare förstärker det i och för sig overkliga intrycket av att vi i dag står vid slutet av den grekisk-romerska eran. Kanske håller helt andra referenssystem på att etableras i vår värld?

Quignards sätt att arbeta i traktatliknande skrifter etableras på allvar 1990 med ”Petits traités” i åtta volymer. Flera teman både ur dessa traktat och hans övriga författarskap kommer igen i ”Dernier royaume”. Quignard arbetar postmodernistiskt inte bara med litterära och kulturella byggstenar ur mänskliga civilisationers historia, utan han citerar, varierar och modifierar också sig själv oupphörligt. Hans märkliga blandning av lärd kommentator, berättare och passionerad diktare för tankarna till filmens Jean-Luc Godard. Godard beskylls ofta för att inte göra ”riktiga” filmer, eftersom de byggs upp av fragment där han både berättar och samtidigt bollar med cinematografiska och konsthistoriska referenser för att analysera och definiera sin diskurs.

Kanske är det detta som gör att många litteraturälskare tvekar inför Pascal Quignards texter. Man upplever dem som krävande och analytiska. Men med de första volymerna av ”Dernier royaume” visar Pascal Quignard att han som författare blott önskar anlägga en lummig park av lärda och poetiska texter som läsaren förutsättningslöst kan flanera i. Quignard, som själv i första hand definierar sig som läsare, skriver: ”I läsande finns en förväntan som inte söker uppfyllelse. Att läsa är att irra runt. Läsningen är irrandet.

Publicerad Under Strecket, SvD juli 2003