Oskar Fischinger – fader till den abstrakta filmen
I december 2012 kunde man läsa, att den absurdistiska, sydkoreanska musikvideon Gangnam Style på mindre än ett halvår hade spelats mer än en miljard gånger på Youtube. I Gangnam Style kastas rapparen PSY i hisnande tempo in i olika miljöer, genom snabba, rytmiska klipp.
Vi har blivit bortskämda med att filmer, framför allt musikvideor, kan spränga verklighetens gränser. Med hjälp av specialeffekter, animationer, digital grafik och ljudmanipulering kan film, precis som dataspel, formas till abstrakta kompositioner, eller förmedla berättelser i rena fantasivärldar.
Grunden till dessa supermoderna uttrycksformer lades redan för hundra år sedan. I 1910-talets Paris satt bland annat den svenske konstnären Viking Eggeling och diskuterade med sin tyske kollega Hans Richter hur man skulle få in rörelse i måleriet. Men det var i Berlin, på 20-talet, som konstnärerna skulle förverkliga sina drömmar. Då kom nämligen de första experimentella så kallat ”abstrakta filmerna”. Eggeling och Richter var med bland pionjärerna, som också hette Walter Ruttmann och Oskar Fischinger. Den som drev experimenten längst, och uppfann helt ny teknik, det var Oskar Fischinger. Hans banbrytande konstnärliga arbete uppmärksammas nu i en stor utställning på Amsterdams nya filmmuseum EYE.
Oskar Fischinger har jämförts med konstnärer som Kandinsky och Malevitj. Redan under tidigt 20-tal uppfann han maskiner för att skapa expressionistiska animationer och icke-figurativa kortfilmer. Fischinger kom från musikens värld, och precis som konstnären Paul Klee hade han en strävan att i bild gestalta musikens struktur. Hans filmer kallas för visuell musik och bygger på abstrakta och geometriska former som rör sig i ständigt skiftande mönster till kända klassiska musikstycken. Utställningen visar 24 filmer av Fischinger, och belyser hans utveckling från 20- till 40-talet, där kompositionerna blir alltmer komplexa med färg och tredimensionella optiska fenomen.
Fischinger var mycket framgångsrik under åren i Berlin, han anlitades bland annat av filmregissörerna Fritz Lang och Ernst Lubitsch till specialeffekter. 1936 flydde han dock från nazismen och kom till Hollywood, där han ett kort tag arbetade med Walt Disney. Men Fischinger fann sig aldrig tillrätta i de amerikanska drömfabrikerna. Hans främsta drivkraft var utforskningen av filmmediets gränser. Varje musikfilm, som han målade fram ruta för ruta, tog uppemot ett år att skapa. Han uppfann också nya tekniker för att rita på filmremsans ljudspår, så det uppstod ett direkt syntetiskt ljud ur motiven. Det här var något som exempelvis tonsättaren John Cage skulle intressera sig mycket för – och i vår tids digitala bild- och ljudkonstvärld experimenterar japanen Ryoji Ikeda i komplexa installationer där ljudvågor blir bild och rum.
Oskar Fischingers experiment för att skapa ett universellt, absolut filmspråk har alltså följts upp i två helt olika riktningar. Å ena sidan i en kommersiell, global underhållningsindustri, å andra sidan i en avantgardistisk, numera elektronisk performance- och installationskonst, där man förverkligar drömmen om att se ljud.
Sänt i Sveriges Radios P1, OBS, 6/2 2013
Länkar:
Oskar Fischinger: Optical Poem (1938) >>>
Oskar Fischinger: Studie no 8 (1931) >>>
Center For Visual Music >>>
EYE Filmmuseum >>>
Ryoji Ikeda >>>
PSY: Gangnam Style >>>