Om mat i bild- och scenkonst – från religiös symbolik till rasande konsumtionskritik

För ett par veckor sen upplevde jag ett riktigt matkrig på en teaterscen i Paris. Den brittiske regissören Declan Donnellan hade tagit ett annorlunda grepp på den klassiska absurda pjäsen Kung Ubu. Stycket utspelades i nutid, under en prydlig, borgerlig parmiddag. Iscensättningen synliggjorde de dolda maktkamperna mellan värdparet och gästerna. Plötsligt inledde de ett låtsaskrig, där lammstek, nötter och ketchup for över salongsgolvet som bomber och granater. En stavmixer blev ett fruktat vapen, och köttet framstod som en hudflängd, blodig kropp. I slutet av föreställningen satt alla vid bordet igen och åt ost, i artig konversation, som om ingenting hade hänt.

När det i dagens teater kommer in mat, riktig mat, på scenen, då används den ofta som groteskt uttryck för överkonsumtion, eller som något väldigt fysiskt, köttsligt. I den polske regissören Krzysztof Warlikowskis tolkning av Shakespeares Köpmannen i Venedig är rollfiguren Shylock slaktare. Han har lånat ut pengar till en köpman, och om skulden inte betalas tillbaka i tid har Shylock rätt att skära ut ett skålpund kött ur köpmannens kropp. Hos Warlikowski får dramat en hotfullt kroppslig konkretion, av att Shylock här står vid slaktbänken med sin kniv och ett stort stycke rött kött. När en av rollgestalterna lite längre fram äter råbiff och kräks har regissören framhävt kött som metafor för en oren, korrupt handelsvara.

Människans relation till mat har en lång och brokig historia i västerländsk konst: Redan i grottmålningar finns stolta motiv av jakt och vilt. Senare hyllas livsdriften genom mat och dryck i mustiga bankettscener med gudarna Dionysos och Bacchus. I den nederländska guldålderns detaljerade stilleben, däremot, förmedlar fiskar och ostron, bröd, citroner och äpplen symboliska budskap, om fruktbarhet, lidande och livets förgänglighet.

Först i och med popkonsten, på 1960-talet, används mat på allvar som motiv i en samtida samhällskritik. Exempel är Andy Warhols seriemålningar av burksoppa och amerikansk läsk, Claes Oldenburgs skulpturer av hamburgare, eller isländske konstnären Errós jättemålning Foodscape, med ett dignande överfyllt matlandskap, som hänger på Moderna museet. I dessa verk riktas en satirisk udd mot västvärldens masskonsumtion och gränslösa överflöd.

Den som mest aggressivt har överfört dessa koncept till teater är den spansk-argentinske Rodrigo García. De senaste 15 åren har han dränkt scener i livsmedel. Yoghurt, köttsåser, ägg, korvar och grönsakskonserver vräks ut i landskap av äckel, där skådespelarna hetsäter, har sex eller slåss och sölar ner sig i maten. Garcías teater är ett protestvrål mot den globaliserade ekonomin, som bygger på medelklassens överkonsumtion och exploatering av billig arbetskraft. I en av Rodrigo Garcías senaste uppsättningar, Golgota picnic, framställs korsfästelsen av Jesus på en kulle av tusentals hamburgerbröd. Vår andlighet, vår konst, hävdar García, är nämligen också produkter i en hårt styrd, global konsumtionskultur.

Sänt i SR P1, OBS, den 6 mars 2013

Läs mer:

• Declan Donnellan sätter upp en rysk Stormen, i nutida version >>>
• Krzysztof Warlikowski skapar scenpoesi i Paris >>>
• Rodrigo Garcías rasande, satiriska teaterorgier >>>
  

Externa länkar:

• Declan Donnellan, Ubu Roi >>>
• Krzysztof Warlikowskis Köpmannen i Venedig ingår i en lång uppsättning som heter Afrikanska berättelser efter Shakespeare, Nowy Teatr >>>
• Errós Foodscape >>>
• Rodrigo Garcias Golgota Picnic >>>
  
•