Matthew Barneys The Cremaster Cycle

Så sade Jean Cocteau 1960 i sin abstrakt lyriska film Orfeus testamente. Orden kan tjäna som motto för den 36-årige amerikanske multimediakonstnären Matthew Barneys märkliga filmcykel Cremaster. I sex och en halv timmar för han åskådaren runt i en unik audiovisuell värld, som leker med igenkännbara filmkonventioner och klichéer men upprättar ett fascinerande, estetiskt rum där inget följer gängse logik. Barney har velat skapa en cinematografisk skulptur för att bryta vårt rutinmässiga sätt att möta bildens verklighet och verklighetens bilder.

Han verkar i en tradition med surrealistiska själsfränder som Dalì och Buñuel. Deras Den andalusiska hunden (1929), med drömlika, till synes ologiska sekvenser, är ett filmhistoriskt monument. Jean Cocteau är en annan uppenbar länk, inte minst därför att Barney likt Cocteau bejakar en klassicism, där han söker sig till mytologiska förebilder och leker med symboler för att formulera något nytt, eget. Båda agerar också i sina filmer för att utforska konstnärens/poetens möjliga roller.

Cocteau, född på 1800-talet, var en ordens man. Matthew Barney, däremot, är ett barn av Star Wars, rockopera, science fiction och ett modernt USA med kändiskult och amerikansk fotboll. Cremaster är som ett wagnerianskt monument över den historielösa generationen. Men Barney är ändå en klassisk skulptör i det att han inte utnyttjar virtuella datamanipulationer. Han har själv i konkreta material skapat och filmat den fiktiva värld hans figurer bebor. Det är för övrigt försäljningen på galleri av de signerade dekorelementen som har finansierat detta dyrbara filmprojekt.

Det är omöjligt att ge några handlingsreferat av Cremaster. Varje film utgår från en färg, ett tema eller en form och tycks sedan öppna sig i oförutsägbara associativa mönster, ungefär som videokonst, men med mer omsorg och estetisk fulländning. Den första filmen utspelas i ett par Goodyear-zeppelinare som svävar i natthimlen ovanför en grällt blå amerikansk fotbollsplan. En blond kvinna i vita underkläder och vitpudrad kropp sitter under ett bord som dignar av vindruvor. Hålrummet under bordet kunde vara en livmoder och kvinnan ett slags foster som försöker tränga sig ut. När hon gjort hål i duken droppar druvor ner och parallellt ser man på fotbollsplanen en Busby Berkeley-liknande chorus line med glättiga damer i koreografiska mönster som liknar de studsande druvorna.

Cremaster är namnet på den muskel som styr testikelns sammandragningar vid yttre stimuli. Barney skapar organiska former i plastmassa, vax och gelatin för att illustrera en driftstyrd energi som blir materia. Det finns ett slags diffust erotisk rå drift i varje film, men de flesta människor som agerar i filmerna är maskerade till könslösa, groteska ”humanoider”, så de söker inte varandra som objekt.

Tvärtom är det många ensamma figurer i aktion i filmerna. En genomgående person är den avrättade mördaren Gary Gilmore, som i Cremaster 2 mördar och sedan avrättas. Barney spelar själv Gilmore och har skapat en stram ritual kring avrättningen: den går till så att Gilmore förs till en rodeorink av salt, mitt i Salt Lake. Han sätts på en tjur i ett bås och släpps sedan ut. Tjuren hoppar vilt, Gilmore sitter fast. Det visas i slow motion och blir en vacker koreografisk gestaltning av en dödskamp, kanske en bild av hur man förintar den otyglade, råa aggressivitet som drev Gilmore. Man och best sjunker till slut ner i orörlighet och kameran lyfter ut över oändliga amerikanska vidder.

Klippor, hav, glaciärer, saltsjöar och kitschiga himlar – i denna oändligt skiftande natur finner Barney de urformer som han sedan återger i modernismens konstlade material: plast, vinyl osv. Han söker upp hedniska, keltiska myter, som jätten Fingal i sin grotta, eller i ett återvändande tema där man binder majstångsband runt en manspung och dansar runt till säckpipemusik i fruktbarhetshyllningar.

En annan ”majstång” är spetsen på toppen av Chrysler Building i New York, som är dekor för den tre timmar långa Cremaster 3. Chryslerskrapan är i Barneys fantasi ett högkvarter för frimurare som liknar 30-talsgangstrar. En av filmcykelns oförglömliga sekvenser är hur fem Chrysler Imperial-bilar inne i en marmorhall kör fram och tillbaka för att krossa en svart bil, i vilken ”frimurarna” under ceremoni har placerat en nästan död, förmultnande människospillra de grävt upp ur jorden under skyskrapan. Den svarta bilen blir till slut en liten metallskrotbit, och denna absurda massaker kan föra tankarna till hur den tunga, imperialistiska kapitalismen tillintetgör de redan svaga, nästan självdöda motkrafterna.

Men Barney kan aldrig reduceras till entydiga politiska budskap. Hans bruk av amerikanska symboler i dekor, arkitektur och rekvisita dras in i nya referenssystem i filmernas specifika, slutna universum. Det är därför Cremaster-filmerna gör så djupt intryck. De står som självständiga, påtagliga och samtidigt undflyende skapelser i en kulturell verklighet där bilder har exploaterats intill meningslöshet. Mitt i all sin poetiska abstraktion känns Cremaster märkligt verkliga.

Publicerad SvD november 2003