Konstens möte med "ondskan" – Bröderna Chapman och Grayson Perry i Turner Prize på Tate Britain 2003
Vid ingången till årets Turner Prize-utställning har Tate Britain-museet satt upp en hälsovarning, ungefär som på cigarrettpaket. Det står förvisso inte att ”Konsten dödar”, men man påpekar att känsliga personer kan finna konstverkens brutalitet stötande. Denna idiotiska varning, som blivit utställningens bästa reklamslogan, visar det moderna samhällets perversa hyckleri i förhållande till det våld och den ondska som alltmer begränsar våra liv. Konsten upprättar ju en mötesplats, där vi faktiskt har en chans att utforska, reflektera över och umgås med de mest smärtsamt oacceptabla krafter som finns omkring oss. Årets Turner Prize-utställning är den bästa på länge, dels för att konsten uttrycks med skickligt hantverk, dels för att den går in i svåra ämnen: Bröderna Jake och Dinos Chapman behandlar krigets död och förnedring, liksom den mänskliga kroppens förruttnelse och eventuella egenvärde. Keramikern Grayson Perry skildrar med djupaste allvar den samtida civilisationens cynism och våldskultur, som dödar oskulden i våra liv. De falskt puritanska förbehållen kring dessa konstnärer riskerar att reducera deras verk till provokationer och sensationer, i stället för att hjälpa publiken att fördomsfritt gå i dialog med de ämnen som gestaltas.
Keramikkonstnären Grayson Perry har ett mer smärtfyllt, sorgset sätt att skildra vår tids brutalitet. Han gör oerhört vackra, klassiskt urnformade vaser, som i förstone verkar harmlöst dekorerade och förgyllda. Men motiven är vid närmare anblick djupt oroväckande. Perry målar eller gör fototryck av typiska engelska radhusmiljöer där små, tecknade flickor i klänning står i förgrunden med vapen eller droger och spyr ut råa skällsord. Perry konfronterar bilder av nyfikna, oskuldsfulla barn med en medioker kulturell miljö och mediala stereotyper som brutaliserar dem. På en vas visar han fasan kring ett barnamord och skriver de hatiska utfall som media återger: ”All men are bastards”, ”Never have kids” etc. Men Perry framhäver att 90 procent av barnamord utförs av föräldrar, inte av pedofiler. Det är i den förintande, inskränkta banaliteten och förtryckande ”normaliteten” som vi löper störst risk att dö och förråas. Grayson Perry, som själv är transvestit, utforskar också sin kvinnliga persona, Claire. Claire är inte bara en flicka och en figur i hans konst utan ett självständigt konstverk, utifrån vilket han studerar könsroller och sexualitet. Det finns en djup ärlighet och vilja till nyanserad kommunikation i Grayson Perrys konstverk. Han försöker inringa hur ondska, våld och sexuella övergrepp uppstår, vad det verkliga förtrycket är mitt i samtidens ängsligt formulerade normalitet, där man aggressivt avvisar allt avvikande och okänt. Perry framhåller att vi inte kan bemöta ondskan i världen förrän vi har bemött den inom oss själva.
När man möter konstnärer med Perrys känslighet och uppriktighet blir sorgen desto större över att de dras in i ett vulgärt, medialt spel, där deras verk kan avfärdas som pikanta perversioner medan vi odlar falska bilder av en trygg verklighet.
Publicerad SvD november 2003