Kan konsten avvärja våld? Luc Bondys uruppsättning av Botho Strauss Schändung, Théâtre de l'Odéon Paris

”Våldet är en aptitretare för blaserade åskådare”. Så säger en av skådespelarna i Botho Strauss senaste pjäs, Schändung (på franska Viol), som just haft urpremiär på Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris. Pjäsen, i schweizaren Luc Bondys uppsättning, skildrar något av det råaste våld man kan tänka sig på scen: Brutal gruppvåldtäkt med könsstympning, utskuren tunga och avhuggna händer på offret, grova knivmord och kannibalism. Men inget av detta är egentligen nytt. Botho Strauss har utgått från Shakespeares kanske blodigaste tragedi, Titus Andronicus, och renodlat dess ödesbundna teman om hämnd och blodig vedergällning. Strauss modifierar Titus och integrerar stycket i en nutida ram, som om det vore en repetition, där skådespelarna och regissören gör inpass för att kommentera dramat och diskutera sina roller. Den grundläggande fråga som ställs i Schändung är hur man konstnärligt ska kunna analysera och gestalta våldets nedbrytande kraft utan att själv falla offer för det. Är det för övrigt möjligt att skildra sexuellt våld på scen utan att själv fascineras och förmedla dess spektakulära uttryck? Är det inte så att vi i publiken – liksom teaterns aktörer – använder konsten för att närma oss det outhärdliga, men enbart för att sedan värja oss och tro att vi står utanför, i säkerhet?

Hos Botho Strauss är det ingen som står utanför. Alla dras in i den våldskultur som dramat belyser, helt enkelt därför att den finns i oss och omkring oss. Oavbrutet. Visst skulle man kunna välja att se Titus Andronicus som ett avlägset historiedrama. Titus är en luttrad general i den romerska antiken. Hans personliga känslor har avtrubbats och han offrar sina egna söner på krigsfältet. I Rom pågår, under sken av demokratisk retorik, ett maktspel med korrupta, maffialiknande metoder. Titus dotter Lavinia skändas bestialiskt i ett överfall av Titus politiska motståndare. Javisst är detta historia, men konflikterna och mekanismerna strukturerar även dagens samhälle: krig, problem med försvagad demokrati, hot och extremt våld. För Titus i pjäsen blir det väsentligast att identifiera en hotbild, en motståndare, så att han kan hämnas övergreppen mot dottern. Han blir trygg när han kan utpeka ”ondskans axelmakter” och gå till motattack. Men Botho Strauss, förstärkt av Luc Bondys iscensättning, blottlägger rundgången i våldet. Det är meningslöst att eliminera en utvald fiende, som bara är en godtycklig aktör i en destruktiv kultur som präglar alla. Brottet mot Lavinia är ett resultat av Titus egen krigskultur och dess skändningar av människans värde. Hans hämnd kommer enbart att förstärka det hotfulla klimatet.

Kan då teatern ställa sig utanför våldets mekanismer och belysa dem konstruktivt, i bästa fall skapa försoning? Frågan tas upp i pjäsen av Botho Strauss via gestalten Monica, regissör. Hon går in i dramat och blir språkrör för den stympade Lavinia. Men när Monica för Lavinias talan och försöker kommunicera med hennes bödel, blir hon själv våldtagen. ”Jag trodde inte att detta kunde hända mig”, säger hon uppgivet, som om konsten gav henne immunitet mot den ondska hon försöker analysera. Redan tidigare i pjäsen har hon även konfronterats med sina egna innersta demoner, när hon som regissör sökt bilder för att gestalta Titusdramats våldsscener. Hon skäms då och värjer sig för sina destruktiva fantasier. Men varför skulle hon, eller någon annan i vår samtid, ha gått fri från vardagens brutala bilder, som oavlåtligt förmedlar krig, våld och övergrepp? En av skådespelarna i pjäsen kommenterar vårt omedvetna sätt att acceptera dessa uttryck: ”Att uthärda det outhärdliga gör oss till komiska figurer”. Botho Strauss budskap är provocerande: är vi alla, genom tystnad eller intellektuella undanflykter, delaktiga i en kollektiv våldtäkt på vår kultur, på oss själva?

Publicerad SvD november 2005

Kan konsten avvärja våld? Luc Bondys uruppsättning av Botho Strauss Schändung, Théâtre de l'Odéon Paris

Senaste inlägg

Kategorier