Internationellt symposium om Stanislavskij i London
Fysiken har Einstein, psykoanalysen har Freud – och teatern har Stanislavskij. Så sade den brittiske teatermannen och översättaren Jean Benedetti när han introducerade helgens symposium om Konstantin Stanislavskij. Den ryske teatermannen och pedagogen Stanislavskij, som levde mellan 1863 och 1938, har varit en avgörande referens inom den moderna teatern, eftersom han utarbetade ett detaljerat system för att vägleda skådespelare i deras arbete med en roll. Många har hört talas om honom, somliga har läst delar av hans skrifter, men det finns en mängd missuppfattningar om Stanislavskij. En av de vanligaste uppfattningarna är, att han skulle ha stått för en renodlat psykologisk metod, som innebär att skådespelaren ska bygga sin tolkning inifrån, med en känslomässig inlevelse i rollen. Många tror att den amerikanska psykologiska realismen, utvecklad vid Actor’s Studio, var typisk för Stanislavskij. Vi har sett den med skådespelare som Marlon Brando och Robert de Niro, som påståtts identifiera sig närmast själsligen med sina roller.
Men Stanislavskij såg att man inte alltid kan förlita sig på skådespelares benådade tillstånd av känslomässig inlevelse. Man kan inte varje kväll känna sig som en massmördare eller desperat hustru, eller ens fullt ut förstå en rollfigur om den bara skissas vagt, som hos t ex Beckett eller Kristina Lugn. Därför handlade en viktig del av Stanislavskijs system om tekniker för hur man genom kroppslig handling på scen skulle kunna väcka skådespelarens närvaro och engagemang. Man kallar det för en psykofysisk teknik, där inre och yttre samspelar organiskt. För Stanislavskij var det väsentligt att skådespelare konkret kunde redogöra för vad de gjorde och inte hänvisade till mystiska, hypnotiska processer. Men denna del av hans system, om de fysiska handlingarnas teknik, kom aldrig med i den tidiga, första engelska utgåvan av Stanislavskijs verk. Och Stanislavskij själv omvärderade själv hela tiden sina tekniker.
Därför är det först nu, i vår, som det har kommit en översättning till engelska som redovisar hela hans system, med hänsyn även till arkivmaterial och opublicerade dokument. Jean Benedetti har arbetat med denna utgåva, An Actor’s Work, i 16 år. På symposiet i London menade många att detta banar vägen för en helt ny förståelse av Stanislavskij internationellt, och ger, i förlängningen, nycklar till scengestaltning som faktiskt kan förnya teatern. I hjärtat av diskussionerna om Stanislavskij ligger den eviga frågan om det alls går att formulera en exakt teknik för levande tolkningar. Den här frågan belyses också ingående av den svenske teaterpedagogen Kent Sjöström, som förra året vid Teaterhögskolan i Malmö presenterade avhandlingen Skådespelaren i handling – strategier för tanke och kropp. Han diskuterar mytbildning och traditioner inom teatern och undersöker en rad olika metoder och tekniker för att se vilka konkreta strategier som står till buds för skådespelare. Nästan alla teaterpraktiker förhåller sig på något sätt till Stanislavskij och är uppfyllda av samma fråga: Hur ska skådespelarna bete sig för att skapa teatern på nytt i varje föreställning? Hur kan scenkonsten bli levande och beröra en publik?
Stanislavskijs avsikt var att utrusta skådespelare med verktyg för att bena upp den egna tolkningen i konkreta handlingar. I till exempel Hamlet tar man enskilda scener: Hamlet står med en bok, läser. Vad läser han? Var står han på scenen? Vad innebär det? Någon står bakom en gardin, Hamlet sticker en värja genom gardinen. Vad händer sen? Genom att stycka upp en pjäs i praktiska deluppgifter tillåts skådespelaren varje kväll upptäcka rollfigurens handlingar tillsammans med ensemblen och publiken. Skådespelaren som gör Hamlet ska inte behöva lägga in sina privata känslor gentemot sin mamma i arbetet på scenen. Det var som en rysk teaterpedagog på Stanislavskijsymposiet sade: Teatern är inte en plats där skådespelare ska utagera sina privata trauman, har de problem ska de hellre söka hjälp för dem utanför teatern.
En rad regissörer och skådespelare inom brittisk teater framhöll på symposiet hur banbrytande Jean Benedettis översättning är av texterna. Stanislavskij har som ingen annan givit praktiska, pragmatiska råd för teaterarbetet. Men flera pekade på svårigheterna att nu verkställa dem i dagens effektivt och kommersiellt styrda teater. Det tar tid att skapa en roll, när man både ska läsa, tolka, dekonstruera, improvisera, diskutera och sedan spela. Många menade att brittisk teater, som har så gott renommé, i själva verket nöjer sig med att vara korrekt välgjord, men nästan aldrig tar risken att arbeta mot något oförutsägbart. Kanske ger Stanislavskij redskap bara för de grupper och ensembler som verkligen vill och har råd att skapa levande konst, en teaterkonst som uppenbarar något vi inte visste.
Sänt i OBS, Sveriges Radio P1, juni 2008
Läs mer om Stanislavskij här