Intellektuella och demokratin

I Frankrike råder som bekant en motsatt situation. Där pågår konstant ett passionerat offentligt samtal, pådrivet av författare, filosofer, historiker, sociologer och liknande. Dagstidningarna upplåter helsidor åt deras reflektioner och argument: om Front national och världen efter 11 september-attentaten, om könskvoteringar och Mellanöstern, om modern konst och medieimperiernas kulturella inflytande. Det finns en tradition för intellektuella att engagera sig i samtidsfrågor, men det var framför allt med ”de nya filosoferna” på 70-talet som unga franska tänkare blev alltmer mediala. Bernard Henri-Lévy och André Glucksmann var några av de filosofer som stack ut hakorna i uppgörelser med de stora, totalitära ideologiernas ”maîtres penseurs” och gav sig in i en engagerad samhällskritik. De såg också tendenser till lögner och manipulationer i demokratiers maktutövning, politik och historieskrivning. De ”nya filosoferna” etablerade ett nytt sätt att marknadsföra idéer, gå i offentlig dialog och synas i media. Framlidne filosofen Gilles Deleuze framhöll att deras slagkraftiga ”pensée-interview”, på gott och ont kunde vara lika mycket värda som deras essäböcker. Pierre Bourdieu skulle senare avfärda dem som ”fast-food-tänkare” och hävda att de bedriver det offentliga samtalet i en intellektuell rundgång, då allt genuint tankearbete enligt Bourdieu kvävs av moderna mediers formspråk och effektivitetslagar.

Frågan är då om de intellektuellas deltagande i den franska politiska debatten kan vidga perspektiven och nyansera medborgarnas syn på sin samtid. Enligt den franska kulturjournalisten Elisabeth Lévy är detta inte självklart. I en polemisk essäbok med den talande titeln Les Maîtres censeurs (JC Lattès, 2002) granskar hon några av 90-talets stora offentliga diskussioner och konstaterar hur en viss klick av tänkare gång på gång sätter gränserna för vad man alls får debattera. Uppfyllda av en välmotiverad moralisk indignation etablerar de ofta oavsiktligt ett slags intellektuell censur. Denna utesluter ibland politisk debatt, vilket leder till det Alain Finkielkraut med en boktitel har kallat tankens nederlag, La défaite de la pensée. Ett av problemen i Frankrike är att man ofta debatterar med blicken vänd mot det förflutna och att de intellektuella är angelägna att inta historiskt korrekta positioner. Detta har varit ett genomgående drag i exempelvis debatten om Front national och Le Pen, som Elisabeth Lévy ägnar ett långt och tankeväckande kapitel. Ofta drivs opinionsbildarna av känslan att ingå i en historisk motståndsrörelse, som om dagens Frankrike vore förlängningen av det nazistockuperade landet och Le Pen en ny marskalk Pétain. Lévy citerar Finkielkraut, som i en text om dagens ”riskfria antifascism” konstaterat att antifascisterna är så rädda för att missa sitt möte med historien att de missar sitt möte med dagens politik. De upprättar missvisande historiska paralleller och vägrar analysera de aktuella orsakerna till den populistiska högerns framgångar, ty att utforska den och argumentera med den kan ju tolkas som att man legitimerar den. Elisabeth Lévy ger skrämmande exempel på hur den intellektuella korrekthetens censur kan verka. Sociologen och idéhistorikern Pierre-André Taguieff, som under 15-20 år kritiskt och samvetsgrant har utforskat fransk rasism och Front nationals plats i politiken, har tidvis varit utstött, inte bara från tidningarnas debattsidor men även från en akademisk post som hans meriter gjorde honom självskriven för. Eftersom Taguieff inte nöjer sig med att inta en moraliserande och intellektuell pose utan faktiskt försöker förstå och formulera de mest oangenäma aspekterna av sin samtid står han utanför ”intellokratin”. Taguieff själv kallar dem ironiskt för tankens gränsvakter.

Elisabeth Lévy gör klarsynta genomgångar av debatter om så skilda frågor som islamismen i Algeriet, krigen i Bosnien och Kosovo, kritik av modern konst och litteratur, det mångkulturella samhället osv. Hon är lyhörd för de till synes oavvisliga etiska argument som tenderar att likrikta debatten och åsikterna. Men trots Elisabeth Lévys uppsåt, att peka på hur franska intellektuella formar en politisk korrekthet, ger hennes resumé en imponerande bild av de senaste tio årens livliga samhällsdebatt i Frankrike. Även om de intressantaste analytikerna – Marcel Gauchet, Tzvetan Todorov, Régis Debray och Taguieff, för att nämna några få – är lågmälda, så finns deras publikationer tillgängliga för dem som stimulerats att tänka vidare av den larmande intellokratins dramatiska utspel. Just så bevarar demokratin sin dynamik – i ett samspel mellan känslomässigt engagerande retorik och djupare sätt att tänka nuet.

Publicerad i Dagens Forskning september 2002