Francois Truffaut – utställning på franska Cinemateket
Det är i höst 30 år sedan den populäre franske filmregissören François Truffaut dog i hjärntumör, 52 år gammal. Truffaut, som fick regipriset i Cannes redan 1959 för sin första långfilm De 400 slagen, var en av huvudfigurerna i Nya Vågen. Tillsammans med filmskapare som Jean-Luc Godard, Eric Rohmer, Claude Chabrol och Agnès Varda frigjorde och förnyade han på 60-talet fransk film, bort från tunga manus och studiomiljöer.
Truffaut är i Frankrike den mest folkkära av Nya Vågens filmauteurer. Det finns alltjämt en intresserad publik till retrospektiver med hans filmer, och det har kommit en rad böcker, däribland hans korrespondens och en tjock biografi skriven av kritikerna Serge Toubiana och Antoine de Baecque.
Höstens stora Truffaututställning på Cinemateket i Paris har också uppmärksammats som en viktig kulturhändelse. Curator är Serge Toubiana, numera chef för Cinemateket. För alla oss som älskar François Truffauts filmer är det som att komma hem när man här träder in i hans universum av filmmiljöer, rollfigurer, kritiska artiklar, filmklubbar och umgängeskretsar.
Toubiana gör en klassisk presentation, grundad på Truffauts eget omfattande arkiv som förvaltas av Cinemateket. Filmskaparens biobiljetter, dagboksblad, skrivmaskin, brev, romaner och foton, ja även en uppbyggnad av hans arbetsrum på produktionsbolaget Les Films du Carrosse, är presenterade som fetischer över en älskad vän.
I salarna visas utdrag ur de 22 långfilmerna; som i ett familjealbum väcks minnen till liv via återseenden med Antoine Doinel, Jules och Jim, Mannen som älskade kvinnor, Oscarsbelönade Dag som natt, eller raden av kvinnliga stjärnor som Truffaut älskade både med kameran och privat: Catherine Deneuve, Fanny Ardant, Jeanne Moreau, Isabelle Adjani…
Det intressantaste rummet tar fasta just på Truffauts återkommande skildringar av begär och självförbrännande passion. Med scener från filmer som Den lena huden, Två systrar och Claude och Kvinnan i huset bredvid berörs det inre kaos och destruktiva mörker som filmskaparen i hög grad kanaliserade och sökte kontrollera i sin konst.
Annars är problemet med denna utställning att den är ganska utslätad. Den förutsätter att besökaren redan är Truffautfrälst och väl insatt i Nya vågens betydelse för filmhistorien. Men för oss övertygade öppnar den inga nya perspektiv eller analyser av hans liv och verk. Här finns heller inga kopplingar till dagens franska film.
Resultatet är att denna hyllningsutställning placerar Truffaut i ett avslutat passé, där den tvärtom hade kunnat belysa vilka motivkretsar och estetiska val som möter nutida filmkonst. Man kunde också ha fördjupat diskussionen om likheter och skillnader mellan Truffaut och Godard, där den modernistiskt formexperimenterande Godard blev en förebild för yngre filmauteurer medan Truffauts berättarstil vann publikens hjärtan.
François Truffaut var ingen mjäkig filmskapare. Som 22-årig ruskade han 1954 om i filmetablissemanget med sin sylvassa kritik av den samtida franska kvalitetsfilmen, som han föraktfullt avfärdade som ”cinéma de papa”. Mot den rådande, litterärt tyngda akademismen ställde han en cinematografi buren av regissörens totala engagemang och bildbaserade berättande. Han hyllade så skilda filmskapare som Roberto Rossellini, Jean Cocteau, Alfred Hitchcock och Fritz Lang.
Den aktuella utställningen gör tyvärr inte François Truffaut rättvisa. Han lever bättre vidare genom sina filmer. De ger uttryck för hans nyfikna blick och humoristiska formlekar, hans hemliga värld av begär och dödslängtan, hans fördomsfria humanism och gränslösa tillit till filmen som ett rum för frihet. Det är allt annat än en ”cinéma de papa”.
François Truffaut, La Cinémathèque française, t o m 25/1 2015
Publicerad i KvP/Expressen 12/12 2014