Filosofen Tzvetan Todorov om den nya "världsoordningen", Le nouveau désordre mondial

Det finns något djupt sympatiskt med Tzvetan Todorovs lågmälda humanism. I den livliga debatt som har utspelats i Frankrike med anledning av kriget mot Irak har flera intellektuella mest poserat och raljerat mot varandra. Todorov, däremot, försöker genomlysa polemiken för att gå bortom de slagkraftiga argumentens låsta positioner. Todorov avstår från abstrakt systemtänkande och ser alltid hur människor och deras liv konkret påverkas av politiska aktioner. Uppvuxen i Bulgarien under kommunismen vet han hur ett samhälle kvävs när individer reduceras till brickor i ideologiernas tjänst. Hans senaste essäbok heter Le nouveau désordre mondial, ”Den nya oordningen i världen”, eller, som ordleken egentligen lyder: ”Den nya världs-oordningen”. Todorov tar utgångspunkt i diskussionerna för och emot USA:s krig mot Irak, för att peka på obalansen i världens styrkeförhållanden i dag. Hans essä mynnar ut i en vision om hur dagens och framtidens Europa ska kunna inta en nyckelroll både politiskt och militärt, mellan öst och väst, för en fredligare värld. Han menar att Europa utgör ett föredöme för en pluralistisk, balanserad världsordning, där folks kulturer och olikheter kan utnyttjas som en tillgång och inte bara ses som konfliktkällor.

Först analyserar Todorov USA:s internationella roll i dag, så som den senast har definierats genom kriget mot Irak. Han menar att det var felaktigt att hänvisa till Iraks innehav av massförstörelse-vapen och finner att det i och för sig vore legitimt om Bush ärligt hade sagt att han faktiskt agerade för att bevara USA:s nationella intressen. I stället tillskrevs Bush och USA en rad underliggande motiv som Todorov nu kritiskt granskar: att sprida kristendomen, stödja Israel, kontrollera oljan, vinna fördelar inför nästa val eller att få revansch för George Bush den äldres avbrutna uppgörelser med Saddam Hussein. Todorov finner att alla dessa argument har inre motsägelser, som gör att de knappast kan ha varit vägande för ett oerhört kostsamt och förödande krig. Inte ens det resultat som alla välkomnat, tillfångatagandet av Saddam Hussein och störtandet av hans diktatur, är entydigt positivt i Todorovs analys. Det bottnar nämligen i en haltande syn på demokratin. Tzvetan Todorovs grundtanke är att nationer som vill sprida och försvara demokratiska värden av princip aldrig kan gå till angrepp mot andra för att pådyvla dem detta system. Att med våld undanröja en diktatur för att försöka ersätta den med demokrati är vad Todorov klassar som en totalitär utrikespolitik. Han gör också en ingående analys av argumenten för humanitära interventioner i andra länder. Exemplen från forna Jugoslavien visar att behoven att säkra humanitära insatser kan kräva alltmer aggressiva militära operationer, ja rentav invasioner. Då har man återigen engagerat sig i militära övergrepp, som rättfärdigas av humanitära motiv. Men försöken att sprida något gott med råstyrka är dömda att misslyckas. Enligt Todorov finns det bara två situationer där en demokrati kan legitimera militär aktion utåt: dels när man har angripits militärt och agerar i självförsvar, dels när man försöker avbryta ett folkmord, och då ska definitionen av folkmord vara mycket tydlig.

Den bulgarisk-franske tänkaren är bekymrad över USA:s alltför dominanta ställning i dagens internationella relationer. Han tar avstånd från principen att bedriva utrikespolitik med så kallat preventiva krig och aggressioner. Men Todorov ser också att FN:s medlarposition är försvagad. Han sätter därför sitt hopp till Europa, speciellt den utvidgade Europaunionen, och att den enas om en gemensam konstitution. Morgondagens stora EU bygger på ländernas inbördes olikheter och på kulturell, politisk och etnisk mångfald. Todorov ser inga problem utan snarast en fördel i ett EU som skiktas i olika sfärer där det etableras en inre, drivande federation bestående av de sex ursprungliga medlemsländerna. Det viktiga är att EU snarast etablerar en samlad utrikespolitik och försvarar sig med en stark gemensam armé, hävdar Todorov. Armén skulle inte ingripa i andra länder utan enbart med kraft försvara EU:s territorium. Europa kan då bli vad Todorov kallar en stillsam makt. I hans vision bör Europa förmedla sin modell av modern pluralism, tolerans och kulturell dialog. Respekten för människan och hennes förnuft är helt avgörande. Enbart på den vägen tror han att världen kan bli en tryggare plats för alla, där det samtidigt finns utrymme för diametralt motsatta livsideal.

Publicerad i Obs, Sveriges Radio P1, februari 2004