Debatt om kritikens urholkning i Frankrike
I Paris finns en charmig stadsdel som heter Saint Germain des Prés. Där ligger alla de stora, viktiga bokförlagen och där surras det intensivt på brasserie Lipp, kaféerna Flore, Deux Magots och baren Pont Royal. De litteraturkritiker, kulturjournalister och redaktörer som vill räknas rör sig i denna slutna värld. De umgås med förläggare, litterära agenter och författare, ivriga att vara på god fot med alla, i hopp om att få intervjuer och exklusiva relationer med ledande författare och kändisintellektuella.
Kanske är det denna närmast incestuösa värld av bokproducenter och journalister som har fått den fransk-amerikanske redaktören André Schiffrin att beklaga den intellektuella konformism som råder i Frankrike i dag. I boken Le contrôle de la parole, Kontrollen av ordet, beskriver han en utslätning, där kultursidorna allt oftare är förlängningar av producenternas marknadsavdelningar. Schiffrin citeras i tidskriften Mouvement, som i senaste numret har en hel temasektion om krisen för den seriösa kritiken. Intressant nog ses inte bloggarna på internet som det stora hotet. Snarare beskrivs en urholkning inifrån mediebranschen, där det för litteraturens del också är av viss betydelse att beakta de sociala spelen i Paris förlagskvarter. Jag bör i sammanhanget nämna att årets Nobelprisvinnare i litteratur, Jean-Marie Le Clézio, alltid har varit en outsider i dessa kretsar eftersom han knappt bor i Paris. Och han har just drivit frågan om, hur svårt det är för franskspråkiga författare av andra kulturella ursprung att över huvud taget få tillträde, då förläggare, agenter och kritiker ofta ägnar sig åt ren gängbildning.
Mouvements redaktör Gwenola David tar upp problemet att en stor del av den franska pressen och förlagen i dag ägs av stora industrigrupper, som ursprungligen byggts upp kring vapen- eller flygtillverkning. Tidningar och böcker blir då varor på en marknad för tankeproduktion och fantasi som kritikerna förväntas agera i samförstånd med. Om man beaktar mitt exempel med bokförläggaren som ger direktiv till en fristående redaktör om vad som bör recenseras, så kan man föreställa sig hur svårt det är för en underbetald frilanskritiker att ge uttryck för avvikande bedömningar om en författare som publiceras av samma mediegrupp som tidningen. Gwenola David hävdar att den oberoende, professionella kritiken med full fart håller på att försvinna. I dagens upplevelseindustri ersätts den kritiska distansen med åsikter och egocentrerade positioneringar.
Åsikter florerar förstås också i franska litteraturbloggar, som det finns en uppsjö av. Men glädjande nog bedrivs också en mycket stor del seriös och kunnig kritik i de franska bloggarna. En kritik som vågar vara utförlig, som är kunskapsorienterad och vinner på att skribenterna inte ingår i de parisiska kulturkotterierna. Det finns kritikbloggar om klassiker, om afrikansk och östasiatisk litteratur, om debutromaner osv. Här finns avancerade filosofibloggar och djuplodande reflektioner. En viktig aspekt inom det franska språkområdet är att bloggarna kan komma från Québec, Senegal, Marocko och andra frankofona länder. Därigenom uppstår åtminstone på nätet möjligheterna till en kulturellt breddad dialog, som för alla bottnar i passionen för det skrivna ordet.
Ref: Tidskriften Mouvement, höstnumret 2008, nr 49
Josyane Savigneau: Points de côté, Stock (utkommit oktober 2008)