Bildkonst blir scenkonst – och tvärtom. Konst på Documenta 13 i Kassel och Teaterfestivalen i Avignon
Årets teaterfestival i Avignon inleddes med en brokig musikteaterföreställning som hette Refuse the Hour – Avvisa tiden. Upphovsman och huvudperson var den sydafrikanske konstnären William Kentridge. I verket framträdde han som föreläsare medan hans ensemble i scener av dans, film, sång och musik prövade idén att avveckla våra begrepp om tid. Samma verk, Refuse the Hour, har samtidigt framförts hela sommaren i Kassel på den stora konstmanifestationen Documenta 13. Men i Kassel utspelas det som en videoinstallation på flera filmdukar, och i rummet finns figurer ur scenografin; marionetter i form av maskiner, som Kentridge har skapat.
Den franska konstnären Sophie Calle, som i åratal har gjort iscensättningar av foto, textberättelser och objekt, debuterade i somras i Avignon som scenkonstnär. Det vill säga gjorde sig själv till skådespelare i ett autofiktivt verk som handlar om hennes mammas död. Sophie Calle satt varje dag under festivalen och läste högt ur moderns dagbok. Hon hade inte själv läst texterna tidigare, och för att skapa en distans till innehållet, samtidigt som hon upptäckte det, ville hon möta det genom en scenisk rollfigur som både var hon själv men ändå någon annan. På ett motsvarande sätt går William Kentridge in i olika rollspel för att utforska den konst han just håller på att skapa. I Avignon berättade han för övrigt roat att man beroende på konstart hamnar i helt olika värdesystem. Till biennaler och konstmässor packas hans marionetter och maskiner in i individuella, måttbeställda lådor, med dyra försäkringar, och hanteras av personer med vita silkesvantar. Samma objekt kan i teatervärlden buntas ihop i transportbilar och man skruvar i nya skruvar om så behövs. Inom teatern får ett objekt sin laddning på scenen, i relation till rum, ljus, medspelare och rörelser. I bildkonsten betraktas varje objekt som ett självständigt verk.
Den franske koreografen Jérôme Bel har också deltagit i årets Avignonfestival och Documenta, liksom den libanesiske konstnären Rabih Mroué. Mroué vände lite på begreppen och gjorde i Avignon en scenisk installation helt utan skådespelare. Verket, 33 varv och några sekunder, handlade om en ung libanesisk aktivist som dog mitt i den arabiska våren. Genom Facebookkommentarer, telefonmeddelanden och tv-inslag växte ett porträtt fram av mannen, speglat genom vår tids fragment, bilder och motbilder i media. I verket The Pixelated Revolution, för Documenta, framträder Rabih Mroué däremot själv i en filmad föreläsning. Han kommenterar de foton som oppositionella i Syrien har tagit med sina mobiltelefoner av militärer och polis som skjuter ner dem. Konstnären placerar oss alltså i hjärtat av en revolution där mobilen blir ett med den individ som förtrycks. Rabih Mroués verk undersöker en samtid där vår digitala och fysiska närvaro blir alltmer jämställda i sociala relationer.
I en sådan värld kan också bildkonst och scenkonst glida samman, därför bilder kan iscensättas som levande aktörer eller rumsliga situationer. Omvänt kan människor och objekt kan hanteras som likvärdiga element i installationer av bild och skulptur. Bilden är människa och människan är bild.
Läs mer om Avignonfestivalen 2012:
Teaterfestivalen i Avignon 2012: I – Simon McBurney, William Kentridge, Sophie Calle >>>
Teaterfestivalen i Avignon 2012: II – John Berger, Katie Mitchell, Christophe Honoré, Christoph Marthaler >>>