Postdramatisk teater - exemplet Camp X i Köpenhamn

På den nystartade Köpenhamnsteatern Camp X visades strax före jul ett märkligt stycke världshistoria. På två timmar slussades vi i kaotiska former från grottmänniskor till vikingar och vidare via Upplysningen, revolutioner och världskrig rakt in i nuet och vidare ut i en tänkt framtid om några tusen år där inte ens minnena av vem vi en gång var lär existera. Det fascinerande med denna omtumlande tidsresa var att skådespelarna knappt hann lägga av sig djurhudarna och vikingahjälmarna förrän de förmodades konversera om Voltaire eller ge en snabb introduktion till Einsteins teorier. Kanske är vi bara lätt förklädda grottmänniskor som försöker bära bilderna av en sofistikerad modern civilisation? Teatern kan som få andra konstarter ge en fysisk förnimmelse av olika tidslager i ett utvidgat nu. Och allra bäst lyckas det i den alltmer utbredda form som kallas postdramatisk teater.

The World in Pictures, uppsättningen här ovan, är den senaste produktionen med den brittiska gruppen Forced Entertainment, som under ledning av Tim Etchells är ett av de mer kända teaterkollektiv i Europa som arbetar i postdramatiska former. Andra företrädare för dessa uttryck är t ex Suzanne Osten med Unga Klara, tyska Rimini Protokoll och den Londonbaserade internationella gruppen Complicite. I Köpenhamn har olika institutioner det gångna året satsat speciellt på att utforska och visa den postdramatiska teatern, både i gästspel, inhemska uppsättningar och internationella seminarier. Karakteristiskt för denna typ av teater är att den inte söker psykologisk inlevelse i illusoriska karaktärer eller byggs upp som en illustrerad dramatisk berättelse. Snarare går man in i ett slags undersökning av ett ämne där skådespelarna tydligt redovisar för publiken när de tar plats i en fiktiv situation för att utforska den. Just på Camp X-teatern i Köpenhamn har man under hösten teatralt studerat begreppen ”Normal” och ”Queer”, bland annat med hjälp av svenska regissören Farnaz Arbabi som iscensatte ett underbart teatercollage om ungdomars tankar och värderingar omkring normal sexualitet. I februari är det demokratin som ska belysas i Camp Xs nya projekt ”Democrazy”. Ovan nämnda Complicite gör i sitt senaste verk, A Disappearing Number, en filosofisk-poetisk studie av matematikens sätt att reflektera hur vi organiserar och förstår vår värld. Rimini Protokoll gör platsspecifika dokumentärprojekt, senast i ”Cargo Sofia”, som belyser den europeiska åkeribranschens villkor. Men allt detta innebär inte att man förvandlar scenkonst till undervisning. En stiliserande estet som Robert Wilson betraktas också som en postdramatisk regissör för sitt sätt att likställa scenens ljud, bild, scenerier och text i ett slags abstrakt teatral arkitektur.

Vad det primärt handlar om i den postdramatiska teatern är att bryta med färdigförpackade, illusionsbaserade skildringar av verkligheten för att i stället upprätta en dialog kring konstnärliga prövningar av ett undflyende, motsättningsfyllt nu. Vid ett seminarium på Camp X framhöll den teaterns konstnärliga curator Ditte Maria Bjerg att teatrar paradoxalt nog är de rum där det ”icke-teatrala” kan få plats, om man tänker sig att hela vår tillvaro i övrigt har teatraliserats med konsumtionsbeteenden, klasstillhörighet, sexualitet och yrkesroller som etableras enligt förutsägbara och kommersiellt exploaterade mönster.

Traditionell, psykologiserande teater tenderar att förlänga konsumtionskulturens logik genom att servera en färdig historia och tala till publiken som en rolldefinierad konsumentgrupp. Den postdramatiska teatern, däremot, utgår från individens nyfikenhet på vad som ligger bakom vedertagna sanningar och ifrågasätter villkoren för omgivande kulturella mönster. Därigenom bekräftas teatern som en plats vars centrala konstnärliga projekt är att stärka människans frihet att tänka och agera självständigt.

Publicerad i SvD januari 2008

Postdramatisk teater - exemplet Camp X i Köpenhamn

Senaste inlägg

Kategorier